Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

  • 2
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Jag har hållit mig förvånansvärt uppdaterad efter valet, hur det går med regeringsbildningen. Det är onekligen – både spännande och fruktansvärt tråkigt. Tråkigt för att det tar tid, för att parterna är så konsekvent envisa att jag blir alldeles trött på dem, men spännande att följa hur det (visserligen i sniglarnas sniglars myrtempo) trots allt går framåt på något vis.

Det vore ju lögn och ont förtal att säga att det inte går vågor av diverse tankar och känslor bland svenska folket, när det handlar om politiker, just nu. Det är som att titta på en tennismatch – fram och tillbaka går bollen, och man hinner inte alltid med, trots att det har tagit oerhört lång tid för någon att bryta det vacuum som varit ganska konstant sedan långt innan valet.

Jag är ju som ni säkert känner till, liberal i min politiska övertygelse. Jag vet att liberalism anses vara en borgerlig politik, men jag är personligen mer socialliberal än rent liberal. För mig har liberalism ingen direkt färg, utan det som är viktigt handlar om individens rätt att själv aktivt och medvetet välja hur man vill leva sitt liv. För mig handlar politiken mindre om att staten ska styra och mer om att den ska lägga sig i, i så liten mån som möjligt och ge grogrund i stället för förbud.

Därför välkomnar jag med värme det faktum att både Centern och Liberalerna öppnar för att samarbeta med Socialdemokraterna. Jag är inget stort fan av S, men jag är ett ännu mindre fan av M. Jag gillar inte heller det faktum att Alliansens politik varierat beroende på vem som är partiledare i framför allt M. Måste jag välja mellan S och M, väljer jag Stefan Löfvén – alla gånger. Jag anser att Ulf Kristersson som statsminister (framför allt om endast KD och ett eventuellt stöd från SD är det som blir) vore ren katastrof för Sverige. Jag har aldrig gillat M i någon större utsträckning, men jag gillade Fredrik Reinfeldt. Med honom som partiledare kunde jag ändå tycka att Alliansen var ganska ok.

Med Ulf Kristersson kan jag inte, ens med bästa vilja, tycka att Alliansen är ok. Han och Ebba Busch Thor i kombination (med tillägg av Jimmie Åkesson) är ju ett skräckscenario jag inte vill behöva ställas inför.

Med det sagt kan jag säga att jag förstår att det inte är lätt för vare sig L eller C att på mer eller mindre fullt allvar vända sig ifrån Alliansen. De har röstat ned Ulf Kristersson som statsminister (med KD och SD), och nu har de ställt höga krav på Stefan Löfvén för att överhuvudtaget överväga att släppa fram honom som ny(gammal) statsminister.

Och väljarna rasar, läser jag i tidningarna. Jag läste igår att Ebba Busch Thor går om Annie Lööf i förtroendekapital, och att Jan Björklund också tappat väljarnas förtroende.

Själv kan jag inte låta bli att undra varför.

För min egen, personliga del, ökar mitt förtroende för dessa partier. Jag imponeras stort över den envetenhet de uppvisar för att göra allt de kan för att Sverigedemokraterna ska få så lite makt som möjligt. Nu finns det givetvis andra saker som kan upplevas som viktigare – men det är viktigt att äckelpottan Jimmie Åkesson (har ni sett hans svettiga överläpp?) inte får något viktigt att säga till om.

Jag gillar partiledare och partier som kan stå för sin ideologi. För mig är ideologin faktiskt viktigare än sakpolitiken. Sakpolitik förändras – ideologi gör det inte. Ett parti som står för sina värderingar är för mig pålitligt. När ett parti börjar vackla och vaja, kan vi börja prata om den där kända kappan i vinden, och för mig är inte det ok.

Och med det sagtheja, Annie Lööf och Jan Björklund! Heja er som står rakryggade i stormen när det gäller Sverigedemokraterna. Jag hoppas verkligen att ni fortsätter med det, och att vi snart ser en regering som har en vettig människosyn och kan samarbeta om sakfrågorna.