Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

  • 2
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

I ärlighetens namn; just den här gången har jag knappt engagerat mig alls i valet. Jag tittar aldrig på TV, så det har inte blivit några utfrågningar av partiledare eller debatter för min del. Jag läser inte heller några tidningar, så jag har inte fått mig mycket till livs den vägen heller.

Det innebär dock inte att jag inte har några åsikter. Jag är som de flesta säkert vet, liberal. Inte partipolitiskt liberal, nödvändigtvis, men liberal nonetheless.

Det jag upplever att alla partier, förutom möjligtvis Vänsterpartiet, tänker helt fel omkring, är att Sverige existerar på grund av folket som lever här. Utan människor fanns inga fabriker, inga butiker, ingen export, inga företag, inga skolor, inga sjukhus – ingenting. Utan allt detta finns inget land att styra över genom politik, oavsett vilken färg och form den har.

En annan synpunkt jag har handlar om trygghet – vilket är väldigt starkt kopplat till ovanstående. En liberal politiker i stan är väldigt drivande i frågan om poliser, vart de ska finnas, i vilken utsträckning och så vidare. Och medan polisväsendet är en del av samhället och därför också behöver ha resurser och så vidare, vet jag inte om jag håller med om att det nödvändigtvis är rätt ände att börja nysta i.

Återigen; utan människor har vi inget samhälle. Då skulle alla byggnader rasa ihop till slut, djuren skulle ta över världen (såsom det borde vara, finns det nog de som skulle argumentera för), ingen skulle finnas kvar att bry sig om människans historia, politik, sexuella läggningar, etnisk tillhörighet, konst, kultur och så vidare.

I ljuset av detta är min ståndpunkt; för att samhället ska fungera måste man i allra första hand satsa på människorna som utgör samhället.

Hur svårt kan det vara?

Nu kan jag bara utgå från mig själv, men för min egen del handlar trygghet i väldigt hög grad om pengar. Alla behöver ha någonstans att bo där man kan känna sig trygg, och man behöver ha pengar till de allra mest grundläggande utgifterna – hyra, el, telefon, internet, mat, samt eventuella andra mindre räkningar man väljer att ha.

När man ständigt lever under hotet om att ens grundläggande trygghet på ett eller annat sätt kan ryckas ifrån en, blir man – uppenbarligen, otrygg.

Utöver den ekonomiska aspekten behöver alla människor också uppleva delaktighet. Det här blir framför allt tydligt när man tittar på utsatta grupper. Personer med en eller flera saker som får dem att skilja sig från mängden. Det kan handla om personer i behov av personlig assistans, om personer som av olika skäl blir sittandes hemma utan sociala kontakter, det kan handla om människor som inte får rätt psykiatrisk vård – eller så oerhört många andra saker.

På det stora hela anser jag att politiken av idag är väldigt verklighetsfrånvänd. Politiken gör inte mycket annat än att räkna på diverse siffror, ställa saker mot varandra, räkna en eller flera gånger till, och därefter ta beslut efter ekonomisk vinning. Och för all del; det finns inget fel i ekonomisk vinning. Men när verkligheten och – hör och häpna; människorna, förlorar på att politiken saknar verklighetsförankring, går det för långt.

I år är det oerhört svårt att veta vad man ska rösta på – särskilt för mig, som inte engagerat mig särdeles. Jag har redan förtidsröstat, och jag har röstat efter ideologi. Jag kan inte med gott samvete rösta på vänsterblocket, eftersom jag anser att den tycka-synd-om-mentalitet som framför allt Vänsterpartiet använder sig av är både förlamande, förolämpande och oförskämd. Jag kan inte heller rösta på Socialdemokraterna, med tanke på deras behandling av LSS. Miljöpartiet är inte heller mitt parti – men det är inte heller Moderaterna eller Kristdemokraterna, och framför allt inte Sverigedemokraterna.

Jag nöjer mig med att säga att jag har personröstat mer än partiröstat i riksdagsvalet. Jag valde att rösta på en person som jag tror kan göra stor nytta, och jag hoppas verkligen att hen tar sig in i riksdagen. I landstings- och kommunvalet röstade jag på partier, dock.

Jag tycker att det vore så fantastiskt roligt om politiken kunde vända och tänka att det är dags att bygga upp ett helt nytt samhälle från grunden. Såsom vi lever idag – jag tror inte att det är hållbart, på sikt. Det är för mycket stress, för mycket fokus på märkliga saker såsom ekonomi, status och så vidare. Vi lever i för stora grupper där det är hart när omöjligt att göra alla nöjda.

Fokus bör ligga på människorna framför allt annat. Se till att människorna i samhället mår bra, så kommer samhället som sådant att fungera bättre. Ge i så hög grad som möjligt, människor så goda förutsättningar som möjligt, så kommer de/vi att göra sitt/vårt bästa för att föra samhället framåt.

Jag tror på så stor valfrihet som möjligt för individen. Jag tror samtidigt på ett starkt skyddsnät från samhällets sida, för de som väljer fel, de som är eller blir sjuka, eller utsatta för något som gör att deras situation förändras till det sämre. Om alla, oavsett vilken förmåga man har, ges möjlighet att välja hur man vill leva sitt liv, skulle det göra livet så oerhört mycket bättre att leva – för de flesta. Förbud och begränsningar ger inga positiva resultat i längden.

Så tror jag.