Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

  • 2
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

I föregående inlägg skrev jag om hur äckligt jag tycker att det är med den svenska mentaliteten att vi vet bäst och nåde den som tycker annorlunda. I just det inlägget handlade det om sexarbete. Det här inlägget tänkte jag ägna åt en variant av det hela; den svenska tycka-synd-om-mentaliteten.

När jag slår tån i bordsbenet är det lite synd om mig. En stund. Tills smärtan har lagt sig och jag har slutat vråla. Efter det är det bra igen. Då kan man sluta tycka synd om mig. När någon nära anhörig till mig dör är det synd om mig. Ett tag. Någonstans måste det där tycka-synd-om upphöra, även om förlusten kan vara oerhörd och man själv upplever att sorgen aldrig kommer att försvinna.

Sedan finns det vissa grupper av människor det är synd om. Vare sig de vill eller inte. Det är synd om kvinnor, för de är svaga, ömtåliga och försvarslösa. De har inget att sätta emot när de stora, stygga männen kommer och vill förstöra deras mödomar, sparka och slå dem, ta deras pengar, mansplaina dem tills tristessen tar kål på dem, och så vidare. Det är väldigt synd om kvinnor.

För att inte tala om hur synd det är om invandrare. Framför allt de som kommer från krig eller andra otäckheter. Det är så vansinnigt synd om dem att vi måste ta hand om dem på det sätt som bara vi svenskar kan. Genom att se ner på dem. För här i Sverige krigar vi faktiskt inte. Här i Sverige har vi det faktiskt bra. Se här hur bra vi har det – nu kan du också få det såhär bra. Är du muslim? Oj, då. Ja, då kan det ju bli problematiskt, för vårt sätt att leva och tänka är faktiskt bättre än ditt.

Det är också väldigt synd om konstnärer. Konstnärer (av alla olika sorters konstformer) har det svårt. Ingen förstår deras konst, ingen vill ge dem pengar för deras konst, och samhället är minsann inte byggt för att uppskatta konst. (Jag vill tillägga att jag är en av dem.)

Det är också vansinnigt synd om funktionsnedsatta. Herregud. De är ju funktionsnedsatta. De fungerar inte som alla vi andra. De tillhör inte normen. En sitter i rullstol. En annan är blind. En tredje har tappat ena armen. En fjärde har psykoser – det är ju skitläskigt. Men det är ju faktiskt så att vi som tillhör normen, vi vet faktiskt vad som är bäst för alla de här som inte fungerar som vi. Vi vet hur rullstolarna ska byggas. Vi vet vad som fungerar bäst när det gäller assistansen. Vi vet att det inte gör något att hemtjänsten skickar olika personal vid varje hembesök.

Det här tycka-synd-om-syndromet har en tendens att göra att utövarna av det klappar den de tycker synd om på huvudet med sin bästa jag-vet-bäst-min. De ler och tänker i sitt stilla sinne att ÅH vad jag är tacksam att jag tillhör normen. Sådär kan man ju inte ha det. Nu måste vi genast göra något för den här stackars människan som det är så fruktansvärt synd om. Sedan hittar man på en lösning helt utan att fråga personen i fråga vad den möjligen kan tänkas behöva eller vilja ha.

På en skala 1 – 10… hur konstruktivt är detta?

Att tycka synd om någon är inte ett dugg konstruktivt. Att hitta på lösningar ovanför någons huvud är inte snällt, trevligt, sympatiskt eller empatiskt. Det är oförskämt. Det är att ta sig friheter och rättigheter man inte har. Det är fult och nedsättande mot den person det handlar om.

Till att börja med är det såhär. Det är inte ditt beslut att ta om det är synd om någon eller ej. Om personen framför dig ber om hjälp med ett särskilt problem kan du på ett sätt som inkluderar personen i fråga börja fundera på hur problemet kan lösas. Om personen inte ber dig om hjälp – ge fan i att ge den. Dessutom kan du ge fan i att tycka synd om folk utan anledning. Om du har en person som kommer från krig framför dig; konstatera att personens situation är fruktansvärd. Du kan visa förståelse för att den har ett trauma bakom sig. Men tyck för i helvete inte synd om personen. Att tycka synd om någon är så o-konstruktivt det bara kan bli. Det utmynnar bara i ett ofrivilligt beroende – till dig, och det gynnar inte någon. Alls, faktiskt.

Du blir inte helt okänslig för att du inte tycker synd om någon. Men det är stor skillnad på att hysa sympati, empati och förståelse för någons situation och att tycka synd om denne. Jag hoppas att du kan se och förstå den skillnaden.

Och handen på hjärtat; skulle du själv uppskatta att bli klappad på huvudet och att någon annan tar beslut över ditt huvud, trots att du är fullt kapabel till att ta vettiga beslut helt på egen hand. Jag betvivlar det starkt. Och då undrar jag – varför envisas du med att utsätta andra för just precis det?