Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

  • 11
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Jag läste just en debattartikel i Expressen som handlar om att kungen bör se till att ta bort “våldtäktsstatyerna” utanför Kungliga slottet i Stockholm. Jag finner mig själv med hakan i knät över en sån absurd dumhet. Visst kan jag förstå att det kan uppfattas som provokativt, att det finns statyer man kan tolka som våldsamma på olika sätt och ur olika perspektiv – men det enda som händer om vi tar bort allt som är obehagligt är att vi glömmer bort det.

I den skönlitterära, historiska romanen om Claire och James Fraser (Outlander, går som tv-serie, aktuell med tredje säsongen just nu) skrivs det att familjen Fraser-Murray behåller engelsmännens skadegörelse inomhus, för att påminna sig själva om kriget och hur utsatta de varit, samt att på ett tydligt sätt kunna berätta om det för kommande generationer. Och så måste det på något sätt vara, kan jag tycka. Hur ska man kunna minnas efter mer än en generation, om ingenting finns kvar att minnas?

Jag kan inte låta bli att tycka att det här är symptomatiskt för Sverige och svensk kultur just nu – och har varit det länge. Det är ett fenomen som brer ut sig över hela landet och i varenda litet hörn i samhället. Vi får inte minnas det som hände igår. Eller i förrgår. Eller för två år sedan. Eller, gud förbjude, för tvåtusen år sedan.

Och faktum är att jag blir lite smått nervös över allt det här. Det är som att vi kräver förändring utan att veta vad vi förändras ifrån. Vi ser hela tiden framåt, men klarar inte av att se bakåt. Är det för att vi måste se oss i spegeln då, och inse att även vi är människor, att även det svenska folket har gjort misstag? Klockan är mitt i natten, så jag har inga bra exempel på misstag vi har gjort sådär på rak arm, men varken individer eller folkslag är perfekta.

Jag tänkte på ungefär samma sak när jag läste en debattartikel av ett antal genusforskare. De anser sig förtryckas från lite diverse håll, vilket jag på sätt och vis kan förstå. Det jag däremot inte kan förstå, är varför det är så oerhört viktigt att ifrågasätta allt som har med kön/genus att göra. Jag kan ha fel, men ibland upplever jag det som att allt som har med genus att göra handlar om att plana ut skillnaderna mellan manligt och kvinnligt. Att det på något sätt är bättre om alla individer är mer eller mindre likadana – androgyna.

Jag funderade på det en stund och kom fram till att jag inte har något emot att exempelvis barn ges alternativ till de traditionella valen man ger ett visst kön. Det jag har något emot är när dessa blir påtvingade, när barnen inte ges möjlighet att faktiskt välja. Om en liten tjej på dagis hellre vill leka med en rosaklädd docka än att spela boll, leka med bilar eller något annat, ska det vara ok. På samma sätt som om en pojke vill leka med en rosaklädd docka – eller för den delen, spela boll, leka med bilar eller något annat traditionellt pojkigt. Vill någon leka med både och – do it!

Min tanke är att ge för all del barnen möjlighet att välja – men de måste också veta vad det är de väljer mellan. Någonstans måste det finnas en tydlighet, ramar, så att varje individ allt eftersom kan testa sina egna gränser och se vart och hur man passar in. Jag har själv inga barn, så jag ser ju allting väldigt objektivt och på avstånd – men så är min upplevelse av hur situationen ser ut. Och jag gillar den inte särdeles.

Men åter till historielösheten. Jag tycker att det är skrämmande hur vi i Sverige aktivt väljer att se bort från sådant som gör oss obehagliga till mods i vår egen historia. Hur vi väljer att se bort från vad som helst som är otäckt, som väcker obehagliga känslor i oss, som får oss att vilja gömma oss och glömma. Genom att glömma kan vi inte utvecklas. Eller jo, vi tror att vi kan det, men vi ljuger för oss själva när vi tror det. Utan bakgrund, utan historia, har vi ingen form. Vi kan inte heller ge oss någon form, om det inte finns något som ligger till grund.

Det är på grund av det här jag tycker att det är så viktigt att behålla litteraturen som den är. Till och med böcker som aldrig borde ha skrivits (jag har inte läst Hitlers Mein Kempf, men…). Det är också därför det är så viktigt att behålla skulpturer som kan upplevas som våldtäktsscener – eller våldsamma, sådär överlag.

Vad finns annars att diskutera omkring? Om vi tar bort allt som är otäckt ljuger vi för oss själva. Världen är inte snäll, rar och god varje dag. Den är snarare tvärtom – den är krävande, den är extrem, den är våldsam och otäck, innehåller konflikter i olika storlek och grad. Och det måste vi hantera. Varje dag. Varje minut. Varje sekund. Ta bort det vi kan lära oss av, så står vi sedan där, okunniga och oerfarna.

Näh, satsa i stället på att plocka fram allting vi kan lära oss av. Alla dumma ord i litteraturen. Alla otäcka skulpturer, all konst vi kan förfasa oss över. Läs och förstå hur vi påverkas av skräck i olika former (Mattias Fyhr), så är det kunskap man kan använda sig av i stället för att vända sig ifrån.

Jag blir väldigt trött och faktiskt jävligt orolig när jag ser hur den svenska befolkningen går från att ha varit hyfsat vettiga människor till att bli mer och mer inskränkta, mer och mer rädda för sin egen skugga, hur man sätter på skyddslappar som ger en än smalare vision av hur världen och livet är funtat. Det är oerhört obehagligt att leva i en kultur som fungerar på det viset. Och inte blir det bättre just när vi om och om igen övertygas om att det ena och det andra och det tredje och det sjuttonde bör gömmas undan därför att det kan skada våra stackars ömtåliga hjärnor och känslor.

Herregud – när blev vi så inkapabla att hantera våra egna känslor?

Konsten och kulturen är det bästa vi har när det handlar om att ge utrymme för diskussion/samtal – både inom den privata, familjära sfären, samt den offentliga. Det är konsten och kulturen som har förmågan att visa allt det vi annars skulle riskera att glömma bort.

Att aktivt välja att ta bort det är i min värld så urbota korkat att jag blir alldeles mörkrädd. Det, om något, är skrämmande, otäckt och obehagligt.