Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Det är en klurig avvägning mellan dessa två. Personligen gillar jag akademiska studier och akademisk kunskap – i alla fall när det gäller vissa saker. Men det finns tillfällen och ämnen där jag anser att empirisk kunskap slår all akademisk kunskap på fingrarna med råge. Just för ögonblicket tänker jag väldigt mycket på beteendevetenskap när det gäller hundar versus hundträning och så vidare. För den insatte är det säkert inte underligt att jag bland annat funderar en hel del över Cesar Millan.

Jag har själv hund. En hund som är uppfödd av Försvarsmakten, som om hon inte varit trasig i kroppen, med viss sannolikhet hade blivit tjänstehund inom Försvaret. Med andra ord – en hund som har extremt mycket hjärna, extremt mycket arbetsvilja och så vidare. Hon är inte en vanlig hund. Det hon däremot är – oavsett vilken ras hon föddes som eller vilka gener hon har, är just en hund.

För att hennes och mitt liv tillsammans ska fungera finns det några saker som är viktiga. Det jag bedömer som absolut viktigast av allt är att hålla hennes energi på en nivå som gör att hon går att hantera. Det innebär att jag måste vara extremt tydlig med vem som bestämmer i vårt gemensamma liv. Jag vill å det starkaste poängtera att det inte på något som helst vis handlar om våld. Inte heller om dominans ur ett grymt eller ondsint perspektiv. För mig handlar det om att vara så tydlig med min hund att hon aldrig behöver tvivla på att hennes roll är att följa mig. Vi har vissa regler och rutiner som jag ser till att vi följer slaviskt. Tyvärr är det så att andra människor inte alltid förstår varför vi har vissa regler, och det kan försvåra uppgiften att hålla hennes energi på en tolererbar nivå.

Det har under ett antal år riktats skarp kritik mot Cesar Millan för hans sätt att prata om dominans, hans sätt att hantera hundar och så vidare. Många hundtränare verkar vara av uppfattningen att man kan lära vilken hund som helst vad som helst med hjälp av positiv förstärkning. I min värld är det här fullständigt vansinnigt. Personligen är jag inte särskilt intresserad av hundträning alls, men om jag vore det skulle mitt första mål vara att få min hund i en sinnesstämning där den kan ta till sig det jag vill lära den.

Det borde överlag vara bland det första man får lära sig som nybliven hundägare – hur man håller sin hund lugn och sansad. När hunden är lugn kan man börja lära den saker. Det är också därför jag är väldigt emot det sätt jag sett att man använder sig av inom hundträning – någon slags hysterisk röst där man berömmer sin hund i överflöd när den gör rätt. För mig blir det jättekonstigt – om du är nöjd känner hunden det ändå. Den pipiga rösten och höga energinivån behövs liksom inte.

Cesar Millan är inte en hundtränare. Han lär människor hur deras sätt att vara och hur deras energi påverkar hunden. Det är det han sysslar med. Träffar en hund som behöver någon form av träning för att må bra vänder han sig till någon professionell inom det området.

En del av den kritik som riktats mot Cesar Millan är att han är självlärd. Han har ingen akademisk bakgrund som hans kunskaper lutar sig på. Inom i princip vilket ämne som helst skulle jag hålla med. Men när det gäller vissa saker måste jag säga att empiriska kunskaper slår akademiska kunskaper på fingrarna med en pekpinne av metall. När jag tittar på föreläsningar av framför allt amerikanska professorer inom beteendevetenskap för hundar blir jag nästan mörkrädd. Om jag jämför det de säger med sättet Cesar Millan uttrycker sig på är det för mig uppenbart vem som har störst kunskap – och det är inte professorerna.

Något jag själv har haft problem med, eftersom jag till skillnad från många andra, är rätt förtjust i Cesar Millan och hans sätt att hantera hundar, är hur och om det går att använda hans metoder tillsammans med andra. Jag har haft svårt att ta till mig andra sätt att exempelvis träna med hund, eftersom jag blir så irriterad på just hur man hanterar hunden. Men till slut – faktiskt ganska nyligen, började jag tänka som så att det faktiskt är möjligt att göra två saker samtidigt (jag är ju kvinna! 🙂 ). Det innebär att jag från och med nu kommer att ta till mig det jag gillar hos olika personer som till exempel tränar hundar, och kombinera det med det jag tagit till mig av Cesar Millan.

Det jag personligen anser att de som är kritiska mot Cesar Millan missar fullständigt, är att alla hundar är individer. Det spelar ingen roll vilken ras det handlar om, även om vissa raser är tuffare och kräver mer av sin människa. Min egen hund kan man till exempel inte dalta med. Hon behöver ha en fast hand som upplyser om vad som är ok och vad som inte är ok. Det går liksom inte att vara mjuk med en hård hund. Den kommer att ta över förr eller senare, och då får man problem.

Ett begrepp jag vanligtvis inte alls tycker om fast av helt andra skäl är KBT (kognitiv beteende terapi). Men när det gäller hundar så är det ett uttryck som faktiskt fungerar rätt bra. Människan fungerar som terapeut för hunden. Genom att vara tydlig med kropp och attityd (väldigt förenklat) berättar man för sin hund utan särskilt många ord hur den ska bete sig, vad man förväntar sig av den och så vidare. För mig är det här ett otroligt effektivt sätt att vara och umgås med min hund. Jag använder förvånansvärt få ord i vår kommunikation. Det räcker oftast med en blick, en rörelse på munnen eller liknande för att hon ska veta precis vad jag vill att hon ska göra just då.

Det är möjligt att träning med positiv förstärkning går fortare när det gäller att lära en hund något. Jag vet inte – jag har inte provat på något särskilt medvetet sätt. Det jag vet är att det finns väldigt mycket som kommer före specifik inlärning av diverse saker hos en hund, och det är detta jag är intresserad av. Jag vill att min hund ska se mig som hund och den som bestämmer – inte en människa hon kan manipulera. Hon ska känna sig trygg med mig – och det har i alla fall inte jag uppnått genom att använda positiv förstärkning eller någon annan träningsmetod.

Är min hund perfekt? Nej, verkligen inte. Hon är som sagt var en väldigt speciell hund med extrema gener. Själv är jag inte heller perfekt. Det finns ett flertal saker jag inte lyckats få henne att förstå eller att inte agera på. Men för att vara en privatperson som inte ägnat sig åt att träna eller tävla med sin försvarsmaktsavlade hund tycker jag ändå att jag har lyckats över förväntan. Min hund är oerhört snäll, trevlig och social. Är man inte hundrädd blir de flesta hon träffar väldigt förtjusta i henne – och hon i dem (hon älskar människor).

Jag vet inte riktigt om jag fått fram min poäng med det här inlägget – men kortfattat kan man säga såhär: Förstå att det är skillnad på att veta varför en hund beter sig på ett visst sätt och att kunna hantera och styra upp det, och att träna en hund till ett visst beteende. Det är två helt skilda saker, och det ena förtar inte nödvändigtvis det andra. Förstå också att alla hundar inte reagerar på samma sätt, och att en viss typ av hund kräver ett visst handlag från sin människa.

Jag kommer troligtvis att skriva mer om det här. Det är helt ok om du inte håller med mig, men tänker du kommentera förväntar jag mig att du håller en trevlig ton. Det är också helt ok om du inte gillar Cesar Millan eller använder dig av hans sätt att kommunicera med din hund – men liksom jag respekterar dig för det förväntar jag mig att du respekterar mig för att jag gör det.