Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

  • 10
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Till skillnad från vad jag tror att många tror, innebär inte ett tryggare Sverige nödvändigtvis fler poliser och fler lagar att följa, fler platser i fängelser och så vidare. Nej, i stället handlar det om att satsa på människorna som befinner sig i landet – både “infödingar” och de som kommit hit av olika skäl. Jag ska berätta lite närmare hur jag tänker om saken.

Det viktigaste som finns i ett samhälle är människorna som befolkar det. Utan folk – inget samhälle. Då skulle gatorna vara tomma, butikerna damma och mögla ihop, kontoren eka och bostadshusen falla samman. Med andra ord – det politiken borde satsa på är människorna. Inte på den ofta snedvridna bild man har av vad Sverige borde vara.

Jag ska berätta vad som får mig att känna mig trygg, och vad som får mig att känna mig otrygg.

På grund av min bipolaritet har jag en störd dygnsrytm. Det gör att jag ofta är ute på långpromenad med min hund nattetid. Jag har en svart schäfer, och har aldrig under alla våra år tillsammans, ens varit i närheten att bli antastad av någon. Varken dag eller natt. Snarare tvärtom – folk viker undan när vi kommer gående, eller så ser de imponerat på oss och kommenterar att jag har en fin hund när vi passerar. Detta har hänt fler gånger än jag kan minnas. Med andra ord; jag känner mig oerhört trygg med min hund.

Med det sagt kan jag säga att det för min egen del inte handlar om antalet poliser som ökar eller minskar min känsla av trygghet.

Sådär på rak arm är det här för tillfället det enda som gör att jag känner mig trygg. Det är också bara en sorts trygghet – det finns många andra sätt att känna sig trygg eller otrygg på, och jag anser att de är mycket viktigare. De lägger nämligen grunden till hur människor beter sig – ute på stan, ute i bostadsområden, på väg hem från krogen, och så vidare.

Den största källan till otrygghet, bortsett från taskiga hemförhållanden, trasiga relationer, att bli utsatt för sexuella övergrepp och så vidare, är ekonomi. Nu pratar jag inte om ekonomin hos högavlönade som bor dyrt, som reser utomlands minst två gånger per år, som har dyra bilar, båtar, äter på svindyra restauranger varje dag – utan om de som har extremt låga inkomster, de som är skuldsatta upp över öronen, de som av ett eller annat skäl har hamnat snett i livet, antingen genom ren skär dumhet, via sjukdom eller vilket annat skäl som helst. De som i samhällets ögon ses som svaga.

Det som får mig att känna mig extremt otrygg är när jag inte får hjälp att hantera vad som av de flesta skulle anses som ganska stora problem. Det som får mig att känna mig otrygg är när det inte finns någon som håller mig om ryggen, som berättar vad som är rätt och fel, vilken väg jag bör gå i en given situation, som kan hjälpa mig att komma tillrätta i nämnda situation. Jag känner mig fruktansvärt otrygg när jag upplever att samhället vänder mig ryggen och inte levererar hjälp jag enligt lag har rätt att få.

Jag betvivlar att jag är ensam om det.

Jag är av den starka åsikten att man skulle komma tillrätta med ganska stor del av de problem som finns i samhället om man satsade stenhårt på att hjälpa människor ut ur otrygga situationer. Det är denna otrygghet som åtminstone jag tror ligger bakom stor del av missnöjesrösterna på Sverigedemokraterna, till exempel. Och faktum är att även om jag själv aldrig skulle få för mig att rösta på just SD (eftersom jag har turen att ha haft en god uppfostran och lärt mig människors lika värde och en massa annat bra), så finns det för tillfället inte ett enda parti jag känner mig 100% bekväm med att rösta på. Detta trots att det finns åtminstone två partier som är åt det liberala hållet – men för mig räcker de inte hela vägen fram.

Det politiken behöver göra idag är att fokusera sin energi på människorna i stället för materialism. Utan människor som fungerar finns ingen materialism.

Nu tror jag i och för sig också att det inte bara är politiken som påverkar hur samhället ser ut. Vi har en marknad, vi har ett Internet som ger oändliga möjligheter till kommunikation och informationsutbyte, vilket gör att hastigheten vi lever och fungerar i konstant ökas. Det är också min fasta övertygelse om att vi inte är byggda för det informationsflöde och den tillgänglighet vi lever med idag. Men det är nog väldans svårt att dra ner på takten – där tror jag inte politiken har en chans.

Men politiken har en chans att ge folk ökad trygghet. Det finns några enkla knep man kan använda för det. Till exempel kan man tidsbegränsa skulder för personer med psykisk sjukdom. Sätt en tidsgräns på X antal år – därefter försvinner skulderna. Där skulle man vinna oerhört många människors lättnad, och underlätta deras tillfrisknande med väldigt många procent. Se också över vilka sätt det finns att få praktisk hjälp om/när man hamnat i knepiga situationer, och se till att underlätta även där.

Återigen, och jag kan inte nog trycka på hur viktigt det är – samhället existerar på grund av människorna som bor i det. Satsa på människorna, så kommer de att hjälpa till att bygga upp och vidare utifrån vad som finns idag.

Så tror jag.