Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

  • 41
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

För flera år sedan sade en operasångerska till mig i något sammanhang att hon har höga krav på mentala utmaningar (ungefär) när det gäller musik. Jag känner på ungefär samma sätt när det gäller framför allt fotografi, men konst, sådär rent generellt.

En annan vän till mig sade vid något annat tillfälle när vi diskuterade konst och konstvetenskap, att det är smaken som styr, inte kvaliteten. Och visst kan det vara så – när jag håller kurser i bildseende och bildkomposition (i fotografi) framhäver jag ofta att det inte är kameran som tar bilden utan den är bara ett verktyg. En mobilkamera kan producera fantastiska bilder, men man kanske inte kan göra så mycket mer med dem än visa online. Med en riktigt avancerad kamera kan man få tekniskt bra fotografier, men innehållet kan vara helt ointressant om man inte har känsla för och kunskap om hur man bygger upp ett fotografi.

Jag måste erkänna att jag anser att det här med kvalitet versus lättillgänglighet när det gäller kulturella uttryck är problematiskt. För att inte tala om hur vi matas med bilder varje dag, både i tidningar, TV och framför allt i sociala medier. Mitt flöde på Facebook svämmar över av dåliga mobilbilder som får massor av beröm utan att ha några som helst kvaliteter utöver att motivet eventuellt är sött, gulligt, vackert, häftigt och så vidare.

Jag tycker att det är oerhört tråkigt att det är så mycket kvalitativ konst och kultur som försvinner i bruset, därför att folk inte vet hur de ska förstå det de ser. Av någon skum, okänd anledning verkar det vara svårt att uppfatta och förstå ett konstnärligt uttryck som kräver mer av betraktaren/lyssnaren än vanligt. Det här gäller inte bara visuell konst, utan även exempelvis musik och litteratur.

Missförstå mig rätt – lättförståelig musik, litteratur och konst är inte alls fel. Den enda musik jag personligen har extremt svårt för är dansband; resten, även sådant som kan uppfattas som lätt och enkel, har sin egen charm och fungerar fantastiskt bra vissa dagar. Men överlag, även här, har också jag rätt höga krav på det jag lyssnar på. Stor del av den musik jag lyssnar på är förhållandevis avancerad (och tro det eller ej, jag lyssnar faktiskt inte särskilt mycket på klassisk musik alls) på olika sätt.

Jag upphör inte heller att fascineras över amatörkonstnärerna som ställer ut och säljer till förbannelse, medan många professionella konstnärer får kämpa för att göra detsamma. Men samtidigt så förstår jag fenomenet – vi är tillbaka till det här med lättillgänglig konst versus mer krävande uttryck. Och tittar man på den “konst” som finns att köpa för gemene man på IKEA och liknande, så är den faktiskt inte särskilt krävande, just. Den begär inte mycket av betraktaren, annat än att tycka si eller så om hur fint det är.

Men allvarligt talat – hur spännande är det?

Jag tycker att det är synd att det som uppfattas som “finkultur” här i Sverige på något sätt tillhör en konst- och kulturelit. Det vore otroligt trevligt om fler kunde lära sig både se och höra på andra sätt, och därmed förhoppningsvis också att uppskatta ett större utbud. Jag tänker exempelvis på min egen musiksmak, där jag bland annat lyssnar en hel del på mongolisk strupsång – fantastisk musik. Verkligen helt fantastisk. Men de flesta jag känner (med ytterst få undantag) tycker nog att det är jättekonstig musik, att det låter illa, och har svårt att uppskatta musikaliteten, skickligheten, hur tonerna lindar sig omkring varandra och så vidare. Vilket för övrigt även är fallet med en del historisk musik jag lyssnar på och uppskattar oerhört.

Det är samma sak med den mer krävande konsten; det är synd att inte fler har lärt sig uppskatta rytmen, musikaliteten och poesin i visuell konst. Men samtidigt igen är det väldigt synd att den här konst- och kultureliten har skapat en konstvärld med inbyggda betydelser som man måste ha studerat konstvetenskap, musikvetenskap, filmhistoria och så vidare, för att förstå.

Det gör inte direkt konsten mer lättillgänglig för den stora massan.