För den som inte vet det fotograferar jag. Förr jobbade jag som porträtt- och bröllopsfotograf, vilket var till min fördel häromdagen när jag åkte till Uppsala för att fotografera en nära vän till mig som gifte sig för några veckor sen. Detta är inte på något sätt ägnat att förvåna – jag gillar att fotografera brudpar, även om det i detta fall blev lite i efterskott. Det som är ägnat att förvåna, är hur folk ute i samhället reagerar på att min väninna känner kärlek – men framför allt, visar kärlek offentligt.

Hon sitter nämligen i rullstol.

She was told she did not deserve love because of her wheelchair. He was told he could find a better bride.

Det finns absurda mängder saker att säga om det här. Jag ska försöka få ner några stycken så tydligt som möjligt.

Till att börja med; visste du att det finns folk som provoceras så oerhört av att se en person i rullstol visa kärlek offentligt att de spottar på och misshandlar den rullstolsburne med partner? Att misshandeln är både fysisk och verbal.

Visste du också att en person med synlig funktionsnedsättning/-variation inte nödvändigtvis har något fel på vare sig intellekt eller känsloliv? När man pratar om personer med funktionsnedsättningar eller vad man nu väljer att kalla det, så är det ett paraplybegrepp. Begreppet innefattar så oerhört många funktionsvariationer i olika grad, att det är omöjligt att säga att den ena är lik den andre. Precis som för de funktionsnormativa.

Till exempel är det skillnad på en person som har medfödda fysiska funktionshinder och en person som har en hjärnskada på grund av yttre våld mot huvudet. Båda personerna kan sitta i rullstol, men den ena har förmåga att jobba medan den andre kanske inte har det. På samma sätt är det med psykisk ohälsa; man måste känna till att det är skillnad på en vanlig depression som går att läka ut, och svår psykisk sjukdom som schizofreni, bipolär sjukdom och liknande. Det är också skillnad på en person med lättare hjärnskador och en person med svår utvecklingsstörning. Alla är inte likadana. Det är därför vi alla är individer.

Men faktum är – oavsett vilken skada eller funktionsvariation man har… alla är människor. Helt vanliga människor. Det enda som skiljer dig från mig är hur våra kroppar fungerar. Kanske skiljer jag mig från dig i hur jag ser på personer som till exempel sitter i rullstol. För mig är det inget hinder. När jag fotograferade Åsa och Mats såg jag inte rullstolen. Jag såg Åsa. Hon är en person med fantastiska egenskaper, åsikter och känslor. Där jag går, rullar hon fram. Det är inte mer än så.

Bland fotografierna vi tog finns några stycken där Åsa och Mats kysser varandra väldigt passionerat. De bilderna har fått en del kritik – man menar att de är ”för mycket”, ”i överkant” och så vidare. Detta både förvånar och retar mig, därför att hade Åsa och Mats varit ett funktionsnormativt par hade ingen ens höjt på ögonbrynen.

Vari ligger problemet? Vari är skillnaden mellan ett par där ena parten rullar fram genom tillvaron, och ett par där båda använder sina ben? På vilket sätt är det onormalt att en person i rullstol känner och visar kärlek? Är inte kärleken till för alla? Och vem bestämmer det? Du?

Näh, du. Försök inte. Du har ingen som helst rätt att tala om för någon annan hur, när, om, varför, den får vara förälskad, kär, älska någon, och visa omvärlden detta. För Åsa och Mats gäller samma sak som för alla andra, vilket inkluderar att offentligt sex är att ta i, i överkant, men i övrigt – vill du inte se, varsågod att titta åt ett annat håll.

 

Här kan du se inlägget med de fotografier jag publicerade i torsdags.

 

Kommentera
På grund av säkerhetsskäl har jag valt att inte ha kommentarer på bloggen.

Vill man kommentera inläggen kan man gilla min Facebooksida här nedan, och diskutera där :)

Tack på förhand!
/Malinka P.