Jag vet helt ärligt inte vad det är som har hänt med vår samtid. Men sedan Facebook, Twitter, Instagram och alla andra sociala medier uppstod ur tomma intet, har något hänt med samhället. Helena Lind Trotzenfeldt skrev, antingen på sin blogg eller sin FB-status (jag minns inte) om hur vi alla nöjde oss med att läsa typ Aftonbladet eller Expressen och se på nyheterna på SVT, för sådär 20 – 30 år sedan.

Det här skiljer sig ju givetvis från person till person, men i mitt flöde på framför allt Facebook, tävlar folk i vem som läst mest och flest tidningsartiklar på så trovärdiga källor som möjligt, vem som kan referera till mest och flest källor, helst så nya och sekundfärska som möjligt. Ja, om det inte är historiska fakta det gäller, förstås. Då gäller det att ens källor är så autentiska som möjligt.

Jag blir alldeles trött. På riktigt – jag blir helt slut. När började mängden av ens intag av nyheter och informativa texter bli så viktigt att allt annat tappar värde i jämförelse? När blev det viktigare att vara så påläst att man inte längre kan sortera det man läser och förpassa det som är mindre viktigt till bakgrunden? När blev det så att ens människovärde bygger på hur beläst man är och hur rätt man har i sina antaganden och åsikter?

Jag har tröttnat. Jag, liksom de flesta andra, läser ett antal tidningsartiklar om dagen – mitt personliga guilty pleasure handlar om Donald Trump. Herregud, vilken pinsam karl. Men jag har tröttnat på att läsa allt, jag har tröttnat på den här märkliga tävlingen som pågår. Den som läst mest och har flest rätt i den pågående tävlingen om samhällspoäng när den dör vinner.

Seriously?

Har folk inget bättre för sig? Hur mycket vi än försöker kommer vi aldrig att kunna läsa allt, hänga med i allt, veta allt. Det går liksom inte.

Och jag måste erkänna att detta är en av avigsidorna med sociala medier. Vi ger oss själva möjligheten att läsa så mycket vi kan, skapa en världsbild utifrån den, och så blir vi skitsura när någon kommer och vill rucka på den. Och då pratar jag inte bara om extremhögern, Sverigedemokrater och liknande, utan tamejfan alla.

Jag köper att det finns folk som jobbar med att veta mycket. Inte politiker, utan snarare analytiker, omvärldsbevakare och så vidare. Men de får betalt för att ha koll på mycket, analysera, kunna se mönster, arbeta fram strategier och så vidare.

Och samtidigt är det en klurig fråga, allt detta. Frågan om yttrandefriheten slår högt – även hos mig. Internet ger alla en möjlighet att både höras och synas. För att inte tala om att den ger alla möjlighet att dela saker, oavsett nivå av vettighet, sanningshalt och så vidare.

I min värld är det här ett jättestort problem. Jag tror att det är ett av de största problemen, faktiskt. Jag inbillar mig att det är åtminstone en del (om än kanske inte hela kakan) av den här lättkränktheten som existerar.

Inte vet jag hur man ska lösa det, heller. Stäng ner Internet så rasar förmodligen hela världen. Stäng ner Internet för allmänheten och låt bara staten använda det, så blir det ramaskri och revolution. I hela världen, förmodligen. Anarki efter det. Inget bra alternativ.

Så vad fan gör man? Hur får man folk att fundera över hur viktigt det är att vinna tävlingen om vem som läst mest när den dör?

Det finns liksom annat att göra än att gå runt och reta upp sig på saker. Ta hand om sina relationer, till exempel. Umgås med familj och vänner. Träna upp sin empati genom att se en bra film eller läsa en bra bok – i lugn takt, dessutom.

Jag brukar vara hyfsat bra på att se mönster ovanifrån, men som samhället ser ut just nu vet jag inte. Det är mest rörigt och utan mål och riktning. Och det jävligaste av allt är att jag inte är helt säker på att politiken rår på det. Jag tror att samhället självt måste vrida sig ut och in några gånger innan det kan göra något konstruktivt av sig självt.

 

Kommentera
På grund av säkerhetsskäl har jag valt att inte ha kommentarer på bloggen.

Vill man kommentera inläggen kan man gilla min Facebooksida här nedan, och diskutera där :)

Tack på förhand!
/Malinka P.