Stöd Kultural.se på Patreon!

Jag har roat mig med att titta lite på rapporteringen från den amerikanske journalisten Tim Pool som varit här i Sverige under ungefär två veckor, för att undersöka huruvida Donald Trump hade rätt i sitt uttalande om att ”Sverige fått problem de aldrig trott var möjliga”, genom vårt sätt att hantera invandring.

Jag måste erkänna att jag är väldigt road – samtidigt som jag känner mig lite småkränkt, av Tim Pools syn på Sverige och svenskarna. Det är nämligen oerhört uppfriskande att höra hur en person utifrån ser på Sverige och svenskarna, utan att känna sig tvungen att upprätthålla någon slags ideologi, utan att bekänna sig till vare sig så kallade sverigevänner, antirasism eller någon annan ganska hård vinkling av det svenska åsiktslandskapet just nu.

Det senaste jag såg var hans slutgiltiga rapport som publicerades på Youtube igår. Jag kan absolut se varför han rapporterar som han gör, och i många avseenden tycker jag att han har stora poänger. Dock är jag osäker på om en del av de saker han säger faktiskt stämmer – har våldtäkterna till exempel, faktiskt blivit fler? Nja, skeptisk till det. Det är nog snarare så att, som det sagts på flera ställen varav jag inte kan komma på ett enda, det är fler våldtäkter som anmäls nu än förr. Sen kan man ju verkligen diskutera om det är någon poäng med att anmäla en våldtäkt, när man som kvinna ändå anklagas för att ha gjort fel, klätt sig fel, varit för full och så vidare – jag är inte alls säker på att vi egentligen har kommit någonstans i den frågan. Inte ur något perspektiv som gynnar kvinnor, i alla fall.

Sen läste jag också en krönika av Andreas Magnusson på Magasinet Paragraf, som jag också känner mig svagt road av. Den handlar bland annat om Peter Springare och hans synpunkter på vilka som begår mest brott – nämligen invandrare. Andreas Magnusson gör som de flesta andra – kommer med rapporter om hur verkligheten ser helt annorlunda ut. Ni får läsa själva exakt vad han pratar om. Det jag roas av är hur… hur ska jag förklara det. Man går från den ena extremen till den andra. Ingen kan erkänna att den andra sidan kanske har LITE rätt. Och det tvångsmässiga i att samla ihop kanterna på den egna sidan, försöka rädda både den egna världsbilden, det egna anseendet och så vidare, gör att ankdammen blir mindre och mindre, trängre och trängre. Allt färre människor får plats däri, därför att storleken, formen och färgen på åsikterna som får plats däri, blir mindre, smalare, tunnare…

Jag tror att det till stor del handlar om språket. Vilka ord man använder för att beskriva olika saker (vilket för övrigt också berörs av Tim Pool i den slutgiltiga rapporten jag länkar till). För att inte tala om vilken självbild man har – och då menar jag inte den personliga självbilden, utan vilken självbild vi har av Sverige. Vad är vi för sorts land?

Och jag måste faktiskt erkänna att är det något vi som land är, så är det överpretentiöst och självgott. Dålig självinsikt har vi också – som land.

Något jag funderat på en stund är om svensk politik verkligen kan kallas rörlig!? Jag tänker mig såhär; vi lever i en tid där information rör sig snabbare än tanken (snudd på, i alla fall). Om man tänker sig att hela världen är en enda organism så påverkas alla av vad som händer på andra sidan jordklotet (tänk bara Donald Trump), och allting går på det stora hela väldigt fort. Jag tror dessutom att ”folket” – det vill säga; alla som inte är politiker eller har något direkt med politiken att göra, påverkas av alla strömningar som rör sig osynliga, betydligt snabbare än någon kan föreställa sig. Politiken måste hänga med, och den måste möta folket.

Det gör den inte idag.

Det här inlägget blev lite vidare och bredare än jag tänkte mig från början, men jag tror att grundtanken kan sägas vara – den svenska politiken är en klubb för inbördes beundran, och det måste den sluta upp med. Man måste släppa självgodheten och den där överdrivna pretentionen, man måste våga se problem för vad de är, och man måste våga skratta och säga – jaha, vad ska vi göra nu då? Vi får hitta en annan lösning som faktiskt fungerar i stället för den vi envisats med så länge!

Jag tror att de politiker som låter bli att skylla på andra, som erkänner att det finns problem – och som vågar göra på andra sätt, är de som kommer att vinna över exempelvis Sverigedemokraterna.

Idag finns det mig veterligen inget parti som är en klar vinnare.

Vem törs utmana sig själva, svenska folket och Sverige?

Tyckte du om det du just läste? Ta en minut och stöd Sonya Malinka Persson på Patreon!
Kommentera
På grund av säkerhetsskäl har jag valt att inte ha kommentarer på bloggen.

Vill man kommentera inläggen kan man gilla min Facebooksida här nedan, och diskutera där :)

Tack på förhand!
/Malinka P.