För att leva i ett så kallat liberalt samhälle måste jag erkänna att jag tycker att vi är på väg mot en gemensam världsbild där bestraffning och ofrihet är hyllade begrepp snarare än förståelse, sympati, empati och en hjälpande snarare än stjälpande hand. Det här har, i alla fall inte i mina ögon i skrivande stund, ingenting att göra med vare sig höger- eller vänsterpolitik, eller för den delen, mer centrerad politik. Det har att göra med hur hela samhället i stort utvecklas tillsammans.

Frågan om vad frihet är, är kanske något fel. Kanske jag ska ställa frågan; vad är ofrihet? Eller kanske till och med – vem har frihet?

Någon slags grundläggande betydelse är ju att alla är fria att göra det de vill, så länge de inte skadar någon annan. Så långt är jag med.

Men alltså, faktum är att frihet (och frånvaron av frihet) är så mycket mer långtgående än så. Frihet handlar om möjligheter – och alla har inte samma möjligheter. Alltså är inte alla fria.

I min värld har frihet framför allt att göra med tillgång på pengar. En sjujävla trist sanning, men inte desto mindre sann. Pengar gör att du kan göra vad du vill. Du kan bo på ett sätt som passar dig, du kan resa, du kan äga saker du vill ha, du kan sysselsätta dig med sådant som kostar både mer och/eller mindre… Dessutom gör tillgången på pengar att du inte övervakas av samhället – ja, annat än i fråga om beskattning, förstås. Men till och med där finns det ju de som på ett eller annat sätt lyckas smita undan, och dessutom kommer undan med det.

Jag inser att jag förmodligen låter rätt gnällig, men för personer som mig som inte har pengar mer än till det absolut nödvändigaste, finns ingen frihet. Jag har skrivit kortfattat om det tidigare, men jag lever med bipolär sjukdom (här kan man läsa min blogg om det) och har nyligen, efter ett antal år som extremt fattig, blivit beviljad sjukersättning. På grund av min sjukdom har jag dessutom skulder hos kronofogden. Att leva på försörjningsstöd, som jag gjort under ungefär sex års tid (efter att ha levt på mindre än hälften av försörjningsstödet under flera år) och att ha kronofogdens öga på sig, är inte bara förnedrande och kränkande, det är dessutom den största ofrihet man kan tänka sig när det handlar om pengar.

Vidare är det också så att oavsett om man lever på försörjningsstöd, har skulder hos kronofogden eller har sjukersättning, så får man inte ha mer pengar än det man får. Försörjningsstödet drar av samma summa pengar som går in på ditt konto, oavsett om det är en liten lön nånstans ifrån eller en hundralapp från en kompis, dina föräldrar eller så. Nu har jag inte varit sjukpensionär tillräckligt länge för att veta exakt hur det fungerar, men som jag tror så är det så att OM du skulle råka få in en extrapeng någonstans, dras motsvarande summa ifrån ditt bostadstillägg.

Sen har vi ju det här med vad man är fri att göra med sitt liv när man befinner sig i den här ekonomiska situationen, oavsett vem man är i beroendeställning till. Har man försörjningsstöd får man bara göra det som socialtjänsten säger att man får bdi4qoh. Gör man något annat blir man av med sitt stöd. Det innebär till exempel att oavsett hur ens förutsättningar ser ut, får man inte studera när man har försörjningsstöd. Inte ens om man har obetalda skulder till CSN så att man inte får studielån. Samma sak gäller, efter vad jag förstår, när man har sjukersättning. Eller jo, man får studera, men då måste man göra ett uppehåll i sjukersättningen och ha studielån under studietiden. Vilket återigen blir väldigt knepigt om man av någon anledning inte kan ta studielån.

När man är sjuk och/eller har strulat till det för sig så att man behöver någon form av stöd, eller har skulder – då gör man bäst i att identifiera sig med detta så mycket man orkar och kan. Skämmas ska den som tror att det är möjligt att kunna ha ett liv som är så givande som möjligt utifrån de förutsättningar man har.

Det finns saker jag vill göra i och med mitt liv. I varierande grader av viktighet, både för mig själv, min omgivning och samhället i stort. Med de förutsättningar jag har är sannolikheten att jag ska kunna genomföra något av dessa saker ganska liten. En del av dem är kanske mer sannolika än andra, men då förutsätter det att jag i min bipolaritet är såpass stabil och jämn att jag klarar av det under en längre tid, och det är jag inte säker på att jag kan – i alla fall inte än, inte just nu.

Näh, jag är inte ett dugg nöjd med den icke-befintliga frihet jag åtnjuter i mitt liv. Jag har stått still och stampat på en och samma fläck i säkert tio år. Nån centimeter har jag kanske rört mig framåt, men det är också allt. Jag och många, många med mig, har inte samma frihet som du när det gäller att leva våra liv. Vi kan inte välja vart vi vill bo oavsett hur destruktiv vår nuvarande bostadssituation än är, vi kan inte ha någon som helst form av meningsfull sysselsättning därför att då måste vi ju vara friska!?

Kan någon vänlig själ upplysa mig om vart den individuella friheten i detta finns? Vart finns liberalismen när man behöver den?

Och näh, vaddå, jag är inte bitter…

Kommentera
På grund av säkerhetsskäl har jag valt att inte ha kommentarer på bloggen.

Vill man kommentera inläggen kan man gilla min Facebooksida här nedan, och diskutera där :)

Tack på förhand!
/Malinka P.