Stöd Kultural.se på Patreon!

Det här inlägget handlar om så oerhört mycket mer än jag kommer att ha plats att skriva om. Det handlar om folks oförmåga att förstå hur mitt liv styrs av min ekonomi, hur mina livsval styrs av min ekonomi, hur jag inte kan leva såsom jag vill på grund av min ekonomi. Det handlar också om folks oförmåga att förstå en annan verklighet än den de själva lever i, hur deras (politikers) beslut påverkar andra människors liv – och så vidare, i all oändlighet.

Av många och långa skäl som inte får plats här, lever jag sedan sex år tillbaka på försörjningsstöd. Existensminimum. Innan dess levde jag i tre år på mindre än existensminimum. Ett liv som inte gick att leva – men jag gjorde det.

Jag vill använda det här inlägget för att få dig att förstå hur det är att inte kunna leva som andra människor. Det är inte ett liv jag har valt för att jag är lat, för att jag tycker att det är roligt eller så. Det är ett liv jag lever därför att jag i en fullständigt ohållbar livssituation behövde hjälp, och det här var den enda väg jag hade att gå. Jag var utbränd med obehandlad bipolaritet och hade under flera år försökt hantera ett större antal absurda motgångar och förluster.

Varje månad får jag, utöver hyra och el, 3 880 kronor (plus 580 kronor för ett busskort) att leva för. Det tog mig flera år att få busskortet beviljat. Hörde ni ordentligt vad jag sade? 3 880 kronor har jag att leva för – varje månad. Den summa pengar ni förmodligen gör av med på en vecka, ska jag stretcha ut tills varje krona nästan spricker på mitten, så att pengarna räcker hela månaden.

Jag är ensamstående med en hund och två katter. De vill ha mat pop over to this site. Katterna vill ha kattsand. Hunden vill gärna ha något tuggben och lite hundgodis. Jag vill plocka upp hundbajset med bajspåsar. Man kan argumentera sig grön, blå och lila för hur dumt det är att ha djur när man lever på existensminimum. Men katterna fanns där innan, och hunden är alldeles för bra för mitt välmående för att jag ska låta bli. Plus att jag är av åsikten att har man skaffat sig ett djur tar man hand om det. Sen kanske man inte kan köpa det dyraste hundfodret, de största tuggbenen, de flashigaste kopplen och så vidare – men det är lite mindre viktigt.

Men för att återgå till de där 3 880 kronorna. Jag ska prata lite om mat och hur jag tänker när jag handlar mat. Det är tur för mig att jag älskar köttfärs, för det är nämligen förhållandevis billigt. I alla fall om man räknar mängden mat man får ut för pengen det kostar att köpa 2,2 kilo på Willys. Köper jag lax för samma summa pengar räcker det till kanske fyra måltider. Köttfärsen räcker till två mål mat om dagen i fyra till fem dagar, beroende på hur mycket jag äter. Vad tror du att jag köper? Notera att det inte är by choice, utan by necessity. På samma sätt kan jag säga att jag aldrig köper avocado, trots att det är väldigt nyttigt. Det är för dyrt (och inte så jättegott om man inte mosar den och blandar med craime fraiche). Jag kan aldrig köpa ekologiskt, därför att jag har inte råd. Visst, pengen kanske finns i teorin, men köper jag ekologiskt försvinner den och jag måste försaka något annat jag behöver ha.

Dekoration med fjäril

Och det kan jag säga; köper jag det ena – oavsett vad det är, kan jag inte köpa det andra. Köper jag en diskborste har jag inte råd att köpa diskmedel. Köper jag två 2kilos-påsar med frysta kycklingfiléer måste jag ta bort en förpackning med köttfärs. Köper jag tre större kryddpåsar på TGR får hunden klara sig utan tuggben i minst en vecka. Skulle jag råka behöva ha nya skor får min ekonomi lida för det i minst en månad. Kanske två. Och med tanke på att jag har rätt trasiga fötter och behöver rätt dyra skor för att inte smälla av, så blir jag ruinerad. Vi pratar prisklassen 1500 spänn, och tro mig – socialen går inte med på den kostnaden för ett par skor. Både kläder och skor ingår i de här 3 880 kronorna. Du ser själv hur den ekonomin inte går ihop. Inte har jag utrymme att spara heller. Ja, möjligen, möjligen en hundring i månaden, men då får jag vänta nästan ett år på att kunna köpa ett par skor jag behöver ha nu.

De flesta människor kan säkert relatera till att ha det taskigt ekonomiskt sett under en kort period. Typ att bilen gick sönder samtidigt som kylskåpet och det blev dyrt att reparera båda samma månad. I get it. Men om du tänker dig att du tvingas ta bort precis allt som är viktigt för dig; bilen, hemtelefonen (kanske inte så mycket nu som för några år sen, men i alla fall), internet, tv’n och alla eventuella boxar och kanalpaket du har, du kan inte köpa en ny mobil och datorn börjar bli gammal – och du har inga pengar för att köpa något av allt det här. Du har inte pengar att äta ordentlig och vettig mat för. Du har inte pengar att köpa julklappar till vare sig egna eller andras barn eller familjemedlemmar. När du köper kläder får du köpa det billigaste du kan hitta, vare sig du tycker det är snyggt eller ej.

Om man inte har levt med den här pressen som ständigt ligger över en, kan man inte förstå hur det är. Och tittar vi på politikerna som just nu vill sänka löner för vissa yrkesgrupper (jag har dålig koll – är det undersköterskorna!?) så är det ju klart och tydligt för alla och envar att de inte har en tillstymmelse till verklighetsförankring. Och jag förundras över hur människor som tycker att det är så viktigt att pengar rör sig, som tycker att företagsamhet och vinst är så viktigt, vill minimera folks möjlighet att handla. Vem tror man får pengarna att röra sig? Näh, ursäkta Anna Kinberg-Batra, men du med flera är en fullständig jävla idiot.

Ursäkta, jag tappade fokus där en stund.

Det finns extremt många nackdelar med att leva på det här sättet en längre tid. Dels blir man utesluten från samhället eftersom man inte har råd att delta i några aktiviteter överhuvudtaget. Man blir isolerad och ensam. Man tappar självförtroende, dels eftersom man liksom alla andra är ytlig och vill se bra ut men inte har råd att ha de kläder man vill ha. Självbild, självförtroende med mera blir lidande. Det är ganska förknippat med skam att leva på försörjningsstöd, så det finns nog många som så långt det går försöker dölja det. Framför allt om man gjort det länge.

Sen ska vi inte ens prata om det här med de krav som ställs på en. Nu har jag turen att vara sjukskriven så jag har inga direkta krav på mig, men det här med att söka jobb är ju en stor grej. Och mig veterligen har de rätt att tvinga ut en på de mest fantasilösa, kränkande och förnedrande aktiviteter för att man ska få behålla sitt försörjningsstöd. Sen är det ju det här med redovisningsskyldigheterna också. Som beroende av försörjningsstöd är du skyldig att redovisa din ekonomi, dina utgifter och dina inkomster – varje månad. Med kontoutdrag. Från alla konton. Har du nån aning om hur integritetskränkande det är? Skulle du vilja visa en helt okänd människa som egentligen inte har något med ditt liv att göra, dina kontoutdrag – månad ut och månad in? Näh, det trodde jag inte heller. Men jag måste göra det. Gör jag inte det, uteblir mina pengar.

Den som inte har levt på försörjningsstöd (eller haft sjukersättning eller liknande, som också blir extremt lite pengar) en längre tid kan inte förstå hur begränsad man blir. Visst, jag får mina läkar-, medicin- och tandvårdskostnader täckta. Men jag har inte råd att leva, sådär som de flesta människor anser är att leva. Jag har aldrig råd att åka utanför stan. Vill jag göra det måste jag förlita mig på andra människors välvilja och generositet (typ; åka med nån som ska åka nånstans), och om du inte visste det redan innan – så jävla kul är faktiskt inte det. Nu har jag levt såhär så länge att jag börjat be om välvilja och generositet, men det sitter jäääääävligt långt inne och är fruktansvärt jobbigt.

Så ursäkta mig om jag provoceras av när du säger att du har taskigt med pengar, att du inte har råd att köpa ett par skor för 700 spänn trots att du har 7 000 kronor på kontot. Och du, säg för helvete aldrig åt mig att hålla i mina pengar. Vad tror du jag gör?

Tyckte du om det du just läste? Ta en minut och stöd Sonya Malinka Persson på Patreon!
Kommentera
På grund av säkerhetsskäl har jag valt att inte ha kommentarer på bloggen.

Vill man kommentera inläggen kan man gilla min Facebooksida här nedan, och diskutera där :)

Tack på förhand!
/Malinka P.