Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Det är en märklig värld vi lever i. Den allmänna mentaliteten förändras. Man hade kunnat tro att den skulle bli… well, något annat än vad den är, i och med informationssamhället, men jag tycker att vi är mer självrättfärdiga och fanatiska än åtminstone jag upplevt att vi någonsin tidigare varit.

I och med Internet är vi gränslösa. Allt det vi för tjugo år sedan tyckte var jättehäftigt med Internet – möjligheten att se andra länder utan att åka dit, möjligheterna att läsa tidningar vi aldrig skulle prenumerera på i pappersform, att kunna se utländska nyheter och andra program… Allt det har förändrat oss till något jag personligen inte riktigt känner igen, och faktiskt tycker är rätt obehagligt.

Vi har blivit självrättfärdiga.

För några dagar sen funderade jag över några av mina grannar som är galet självrättfärdiga, och insåg att deras sätt att tänka, fungera och vara faktiskt kännetecknar hela Sverige men framför allt den svenska befolkningen, som grupp. Vi nedvärderar andra för att känna oss stärkta och som bra – nej, som fantastiska människor. Vi kan inte hantera kritik eller att någon annan tar för sig av det vi vill ha på ett sätt vi inte tycker om, därför att då är det ju någon som inkräktar på vår integritet – trots att vi gör precis samma sak själva, hela tiden. Vi kräver att få det som vi vill ha det men klarar inte av att ge efter och tumma ett par millimeter på detta för någon annans skull.

Det här tycker jag att vi ser klart och tydligt på debattsidor, bloggar, sociala medier är proppfullt av människor som tar sig friheten att tycka och tänka rätt. Med tanke på att vi inte bara är självrättfärdiga utan också gränslösa i och med Internet, kan vi göra oss hörda, synliga och märkbara om bara ”rätt” människor ser, hör och bekräftar oss.

Självrättfärdighet är ett av de fulaste ord jag vet. Innebörden och funktionen som egenskap är ännu värre. Därför tycker jag att det är fruktansvärt obehagligt och otäckt när så många människor använder sig av det för att både få och ge bekräftelse.

Områden där jag tycker att det här är extra tydligt är till exempel frågan om sexarbete, antirasism (generellt), nakenhet och sex, vad kvinnor får/bör/ska ha på sig eller inte, hur kvinnor ska/bör/får uppföra sig offentligt, rasism, nationalism (ja, det också – nationalister är ju så lättkränkta att det är synd om dem) – och så oerhört många fler.

Jag tror att det här fenomenet uppstått därför att vi har Internet. På fullaste allvar och på riktigt. Det är så lätt att bli ”känd” – i alla fall på Internet. Det är så lätt att få många människor att dela ett budskap, att sitta hemma vid sin dator och tycka, tänka och reagera utan att reflektera. Det är så lätt att tycka att den eller den personen gör fel när den gör si eller så, och att själv skulle man minsann aldrig…

Men jag tror också att Internet självt har gjort oss en björntjänst genom fenomenet med att man som användare skapar innehållet. På gott – och på ont, får man säga. Det finns enorma fördelar med det, men det finns också absurda nackdelar. Informationen vi får stämmer förmodligen inte, eller så är den grovt förvanskad. Sanningshalten i det vi läser kan det vara lite si och så med. Vi får veta saker vi inte vill veta, eftersom informationen flödar förbi i våra flöden i sociala medier. Vi får så oerhört mycket information att vi inte kan bearbeta eller hantera den. Vi tar till oss sådant som lockar oss, där vi kan bekräfta oss själva – resten förkastar vi på ett eller annat sätt.

Jag tror inte att det samhälle vi lever i får oss att må bra. Vad tror du? Vill du diskutera? Gilla min Facebooksida till höger och diskutera där.