Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

Det här är ett rätt knöligt ämne att diskutera, framför allt eftersom jag inte har källor på exakt det jag säger eller ibland till och med påstår. Det är ett sammelsurium av tankar, idéer, filosofier, kunskap och en massa annat som jag tillförskansat mig på olika sätt. Mina ord är mina egna, slutsatserna jag dragit kommer från allt jag läst, hört, sett, upplevt, lärt mig och så vidare. Jag ger dem till dig att använda såsom du vill. Jag hoppas bara att du med din nya kunskap gör mer nytta än skada.

Allt är dubbeleggat.

Innan mitt liv togs över helt av min bipolaritet för några år, läste jag D-kursen i konstvetenskap (jag blev inte färdig). Ämnet för min D-uppsats var, om inte helt färdigställt, dock planerat att handla om sanning i fotografi, hur man kan se och uppleva sanning i ett fotografi man betraktar, och så vidare. I min värld extremt intressant, dock svårt att få ihop någon slags vettig konstvetenskaplig teori om. I alla fall just då.

Men vi kanske kan komma överens om att alla lever i sin egen bubbla av sanning. Där våra bubblor korsar och går in i varandra delar vi sanning. Som till exempel att himlen är blå, jordgubbar är röda, sex är skönt – och så vidare. Sen finns det också sanningar vi aldrig kan veta med säkerhet, sådant som är sant endast för en person i en given situation, eller för flera personer i en annan given situation.

Som exempel kan vi föreställa oss en bild på ett par som kysser varandra.

Om vi tänker oss att det är vi själva och vår partner (eller tänkta partner) som står där, så kanske vi tänker att vi är nykära, vi just har förlovat oss, vi kanske gifte oss i förrgår, vi kanske tänker på att gå hem och ha sex, vi kanske precis har fått reda på att vi är gravida… det finns många orsaker till att kyssas. Detta är första gradens sanning, kan man säga. Andra gradens sanning uppstår så fort någon ser vår kyss genom en kamera, och tar en bild. Då har vi vår egen sanning omformulerad och färgad av fotografen som står mellan vår sanning och det en eventuell betraktare ser och upplever vid ett annat tillfälle. Betraktaren är således tredje gradens sanning; denne ser vad fotografen såg och bildar sig en uppfattning om det kyssande paret utifrån hur fotografen valt att beskära och exponera sitt fotografi, om h*n valt färg eller svartvitt och så vidare.

Det här är, anser jag, inte bara otroligt intressant ur ett filosofiskt, fotografiskt, abstrakt och så vidare, perspektiv, utan också väldigt viktigt att komma ihåg så fort man tittar på fotografier som till exempel påstås vara bevis i frågor om invandrare, deras ålder, deras sätt att vara, eller för den delen personer med diverse funktionsvariationer.

Man kan inte dra slutsatser grundade i ett fotografi eller en situation/sammanhang som påstås visa/ha en enda sanning. Det finns alltid flera perspektiv. Det finns alltid två sidor av ett mynt. Det är alltid viktigt att så långt det är möjligt se saker och ting i 3D i stället för så smalt och enkelspårigt man kan.

Det här är ett problem som jag upplever existerar lite varstans i samhället. Rasister verkar, i alla fall enligt min erfarenhet, vara fullständigt oförmögna att kunna tänka cirkulärt och i 3D. Men det finns fler områden där det här sättet att tänka borde vara representerat i större utsträckning. Politik, till exempel. Tjänstemän inom olika myndigheter som jobbar med och mot människor i utsatta situationer.

Det går inte att tänka linjärt.
Världen existerar inte på en linje.

Jag nämnde att jag anser att rasister är oförmögna att tänka cirkulärt och i 3D. Jag måste faktiskt erkänna att jag utöver detta, också anser att en del antirasister verkar oförmögna till den här typen av tänkande. Det roar mig en aning att se hur man är så mån om att den egna världsbilden ska framstå som så tolerant och medmänsklig som möjlig, att man samtidigt glömmer bort att anstränga sig för att se bortom sin egen världsbild för att försöka förstå hur i det här fallet rasister och andra liknande, ser världen. Det är svårt att förändra något om man inte kan hysa förståelse för vad det är man förändrar.

Sett ur det perspektivet är det enda som skiljer en rasist från en antirasist, sättet man ser människor. Där i alla fall jag upplever en rasist som kall, okänslig, omänsklig, bakåtsträvande och så vidare, kan jag i samma veva uppfatta en antirasist som medmänsklig, sympatisk, empatisk, förstående, tolerant med mera. Bortsett från detta verkar oförmågan att kunna betrakta en annan världsbild utan att med nödvändighet lägga en värdering i det för att bilda sig en uppfattning om det, ungefär lika stor hos båda dessa grupper. Eller nej, det ska jag inte säga. Den är större inom den rasistiska falangen. Men det finns delar av den antirasistiska rörelsen som jag upplever är fyrkantiga på ungefär samma vis.

Jag kommer att skriva mer om det här, eftersom det trots att jag skrivit rätt långt om det idag, är ett så oerhört stort ämne.

Dessutom vill jag också poängtera att jag med föregående stycke inte pekar ut någon personligen. Det är en iakttagelse jag har gjort, och om du anser annorlunda är det helt ok för min del. Vi behöver inte tycka likadant.

Om du vill kommentera ser jag gärna att du håller dig till det jag faktiskt presenterar i texten, snarare än frågan om rasism/antirasism. Tack på förhand.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *