Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Det här har jag skrivit om förut och kommer med stor sannolikhet att skriva om igen när jag känner irritationen och frustrationen över begreppet smyga sig på igen. Idag har jag ingen egentlig anledning att irritera mig, jag bara hade lust att störa mig på uttrycket politiskt korrekt, och således skriva ett blogginlägg om saken.

Jag har skrivit både här och i andra sammanhang att jag är uppväxt med 80-talets solidaritet och medmänsklighet, vilket sätter sina spår i ens sätt att tänka och vara (förhoppningsvis, i alla fall). Trots detta var jag nästan vuxen när jag för första gången hörde begreppet politiskt korrekt av personer i min omgivning som tillhörde (och mig veterligen fortfarande tillhör) vänsterkantens politiska hemvist.

Jag måste faktiskt erkänna att jag skiter i vad uttrycket politiskt korrekt har stått för och står för idag. För mig har det här med att vara PK blivit en tävling i vem som är mest tolerant, accepterande, medmänsklig, solidarisk och så vidare. Det handlar inte längre om egna egenskaper, utan om vem som kan uppvisa flest attribut för nämnda saker på trovärdigast sätt.

Eftersom jag nu har min bipolära sjukdom som tidvis kräver all min uppmärksamhet är det ett tag sen jag följde med någotsånär på alla debattsidor, bloggar som betyder något och så vidare. Det jag vet är att jag personligen inte vill kallas PK oavsett hur många fina ord som sägs stå bakom. Jag vill inte blandas in i det jag upplever vara ett spel för gallerierna, där alla som deltar vill spegla sig i varandra och visa vilka otroligt bra människor man är som accepterar det ena och det andra och tolererar och solidariterar, och dessutom är medmänskliga i snudd på överkant.

Herregud, så jävla tröttsamt.

Jag är inte perfekt. Far from it. Men jag tänker ändå ta mig friheten att säga att jag föredrar action framför snack. Politiker vet inte hur man stavar till action. De har inte heller någon verklighetsförankring för fem öre. Men det vette fan om proffstyckarna som hänger på debattsidorna, på bloggarna, på Twitter och så vidare, har så jävla mycket mer att komma med. Åsikter gör inte en människa glad, förutom när man kan känna sig lite extra PK förstås.

Det finns väldigt många saker jag retar mig på i det här med att vara eller inte vara PK. Bland annat stör jag mig på att ramen för att vara PK är väldigt snäv. Och skulle man inte vara PK är man automatiskt utanför, jävligt fel, OPK, på något sätt. Och är man inte PK kan man inte vara en bra människa. Eller?

Begreppet PK delar väldigt effektivt upp folk och världen i svart och vitt. Missförstå mig rätt – som fotograf och sucker för b/w fotografi, tillika bipolär där världen i princip är svart eller vit, har jag inget emot kontraster. Men det funkar inte alltid, och är det något jag lärt mig av mitt fotograferande, mina konstvetenskapliga studier, min bipolaritet och mycket annat, är det vikten av att kunna se saker och ting i 3D.

Jag har hunnit skriva alldeles för mycket om inte alls det jag tänkte skriva om, så jag får fortsätta skriva om det här varför jag tycker att begreppet PK är fånigt en annan dag.

Berätta gärna i en kommentar om din syn på den politiska korrektheten?