Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

Det har blivit en viss diskussion när jag delade förra inlägget på Facebook. Dessutom har jag läst en krönika av Ann-Charlotte Marteus i Expressen som jag håller med till ungefär en biljard procent. Det enda jag inte kan skriva under på, men det är för att jag inte vet med säkerhet, är att det skulle vara fler kvinnor än män som hänger sig åt att censurera efter behag.

Även om det inte är riktigt samma sak, så tangerar det i alla fall det jag skrev om igår. Det handlar om att förbjuda och exkludera det man inte anser passa sig. Det handlar om att bygga en tillrättalagd och välkammad kultur av rätt, där allt som inte är rätt med automatik är fel. Där man både vill, kan, bör och ska skydda framför allt andra, svaga individer, mot sådant de möjligen skulle kunna tänkas ta illa upp av.

Seriöst. På vilket sätt får vi starka och självständiga individer av att beskydda dem mot allt ont som kan inträffa, har inträffat, ska, bör eller måste inträffa om inte för dem själva så för någon annan!? Om man inte möter otrevligheter kan man aldrig lära sig hantera dem. Nu pratar inte jag om rasism eller liknande, utan om till exempel kvinnor som utsatts för våld i hemmet, för våldtäkt eller andra obehagligheter. Jag köper rakt av att dessa kvinnor har behov av att skydda sig själva från överdriven exponering av påminnelser – men i likhet med alla andra människor (både män och kvinnor) som varit med om otäcka saker så kan vi aldrig utvecklas och komma förbi dem om vi inte exponerar oss för tanken på det.

För att ta ett exempel; någon blir utsatt för sexuellt övergrepp. I vardagsmun ”våldtäkt”. Därefter – lång tid senare, ses en rå och obehaglig våldtäktsscen i en film. Skulle detta innebära att den här filmen inte skulle få visas därför att den har en scen som kan påverka många kvinnor negativt därför att de upplevt något liknande i sina egna liv? Tanken är för mig fullständigt barock. Ett annat exempel jag själv har erfarenhet av; en förälder dör i cancer. Flera år senare ser jag en dokumentär på tv om en kvinna med samma cancer, och bryter ihop. Ska dokumentären förbjudas därför att den påminner mig om den situation jag själv varit med om?

Ni hör ju själva hur jävla korkat det låter.

För att försöka koppla ihop detta med politisk korrekthet…

Jag skrev igår att jag tycker att begreppet PK mest handlar om en tävling i vem som tänker mest rätt. Vilka som kan bilda klubb och exkludera andra därför att de tycker och tänker rätt. Nu funderar jag bara rätt ut i cyberrymden och tänker inte hävda att jag har vare sig rätt eller fel, och uppskattar om du respekterar detta. Men hmmm…

Jag skrev på Facebook i  en kommentar när jag delade den här krönikan, att jag undrar om det är informationssamhället som gör att vi får det här behovet av att värja oss mot all information som kommer rusande i tusentals kilometer i timmen rakt mot och igenom oss. Att det är detta som gör att vi genom förbud, ”trygga rum” och så vidare, försöker värja oss mot sådant vi tror kommer att göra oss illa.

Information i all ära, men erkänn att det är så vansinniga mängder information att det är fullständigt omöjligt att ta till sig allting. Ibland känner jag att jag är (mer än) obildad, men framför allt känner jag mig ointresserad när jag aktivt väljer att skita i vad som står i Expressen, Aftonbladet, DN, SvD, GP, VLT, ST, Arbetaren och ungefär hundra tusen fler tidningar med debattsidor, krönikor, ledare och så vidare. Det tar alldeles för lång tid.

Dock, kan jag säga, med viss skärpa dessutom… Om jag nu skulle råka på något jag inte har lust att se eller läsa om, så kan jag lika aktivt och medvetet som jag väljer att se/läsa om något annat, välja att inte se/läsa om just precis det här. Jag är till exempel fruktansvärt blödig när det gäller misshandel av djur – jag klarar inte att läsa eller se sådant utan att bryta ihop och gråta som ett barn. För att göra det lätt för mig har jag således valt att låta bli. Ser jag att någon delat något liknande på Facebook scrollar jag snabbt förbi utan att engagera mig mer än så.

Svårare än så är det inte.

Däremot, när det gäller censur av tankar och idéer inom universitetsvärlden. Det tycker jag är rent ut sagt skrämmande. På vilket sätt tror man att man kommer vidare och utvecklas genom att ha det mysigt utan att utmana sin tankevärld och sina idéer? Kramas och ha mysigt kan man göra samtidigt som man utmanar sig själv och andra.

 

Nej, vet ni vad. Att förbjuda saker och utöva censur på det här sättet gynnar ingen. För mig bygger det bara på okunskap och rädsla, och det har då rakt inte gjort någon som helst nytta, förutom att vi lärde oss rätt tidigt att ge fan i att springa rakt in i lejonets mun.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *