Sonya Malinka Persson bloggar om konsten, kulturen, politiken och livet.

 

Här bloggar jag om konsten, kulturen, politiken, hundar – allt som inte passar in på någon av mina genrespecifika bloggar.

 

/Sonya Malinka Persson

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Det var ett samtal om helt andra saker som fick mig att börja tänka på det här med högt och lågt i samhällsväg. Rent konkret är det förstås frågan om samhällsklasser som ligger och skvalpar i min hjärna och vill bli funderad på.

Som liberal är jag inte alls förtjust i det här med överklass, medelklass och underklass. Jag gillar inte alls konceptet och har svårt att se att det skulle vara något bra och/eller effektivt sätt att dela upp samhället i. Men i en, igen, helt annan diskussion, dök begrepp såsom högfungerande, lågpresterande, och så vidare, upp. Och eftersom man i dessa två begrepp kan stoppa in olika grupper, antar jag att det är läge att fundera lite mer över det här med klass – och för den delen; annan grupptillhörighet, liksom det positiva eller negativa i att överhuvudtaget ens ha någon form av klassificering av människor.

Redan innan jag startar tänker jag bara snabbt poängtera att jag i just den här diskussionen tänker lämna frågan om rasism därhän. Den är oerhört viktig när det handlar om klassificering av människor, men den är för stor för att platsa just precis här. Därför lämnar jag det till en annan gång.

När det gäller att klassificera människor rent generellt, ser jag inga problem med det. Jag har själv ett ganska stort behov av struktur, att stoppa in både folk, fä och ting i fack för att göra mitt sammanhang tydligt för mig själv. Allting är dessutom något i förhållande och relation till något annat. Hur kan man veta att ett träd är högt om inte något annat finns att jämföra det med? Hur kan man veta att en hund är en stor hund om ingen annan hund finns att ställa bredvid?

Jag har heller inga problem med att placera in människor i någon slags generella fack utefter yrke, klädstil och så vidare. När det gäller just våra utseenden, så använder vi dem för att signalera vilka vi är. Det är kanske som tydligast när vi är tonåringar; vi visar vilken musik vi lyssnar på genom vad vi har på oss, och det är på det sättet ofta också lätt att gissa vad en person läser, ser för filmer och eventuellt har för andra intressen. Inget är någonsin hugget i sten, men det ger i alla fall en hint.

Det som däremot irriterar mig en hel del, är när man börjar lägga värderingar i sina klassificeringar. När man ställer det ena mot det andra såsom i bättre, sämre och så vidare. När överklass är bättre än medel- och underklass. När högfungerande är bättre än lågpresterande. Då börjar man glömma bort att det är en individ, och man går på tok för högt i sitt helikopterperspektiv när man försöker placera människor i grupper.

Och samtidigt så kan jag reta mig på att man väljer bort andra begrepp när man försöker prata om högt och lågt, över och under, bra och dåligt. Till exempel så är socioekonomiska faktorer en väldigt viktig del i klassificeringssystemet. Tittar man på psykisk ohälsa, till exempel, så har jag förstått att den är vanliga bland människor som har mindre pengar och därmed mindre valfrihet och valmöjlighet.

Personligen föredrar jag att prata om individer med olika förutsättningar framför över-, medel- och underklass, medan jag förstår varför man i andra sammanhang pratar om hög- och lågfungerande, hög- och lågpresterande och så vidare. Jag gillar det inte nödvändigtvis, men jag kan förstå behovet av ett paraplybegrepp som beskriver en viss situation – ungefär som namnen på olika psykiska sjukdomar beskriver ett spektrum av funktionsvariationer, eventuella nedsättningar och så vidare. Men bara för att en person har Aspergers syndrom eller är högfungerande autist, innebär inte det att dessa två individer är likadana eller ska/bör behandlas som så.

Jag känner att jag inte riktigt har kommit till någon vettig slutsats. Nu hade jag i och för sig ingen direkt tes att börja med, så jag antar att jag får känna mig nöjd med mina mentala ansträngningar ändå.

Men jag tycker ändå att det här är intressant, och tror att jag ska fortsätta jobba både hardcore och jävligt medvetet på att i stället för att låta mig påverkas av så att säga inbyggda värderingar i vissa ord och begrepp, låta dessa värderingar passera och bara låta orden/begreppen vara. Så långt det är möjligt med och i min tankevärld, i alla fall.